Första morgonen i Martin och Lenas lägenhet började duktigt; vi gick upp vid 9.30, åt frukost, duschade och diskade. Sedan hoppade vi på bussen mot knutpunkten där vi skulle möta upp Fridas föräldrar och syskonbarn. Otippat nog samlades alla i tid och kunde ta färjan över till Helsingör. Väl där vidtog tågresa som förgylldes av ett förvirrat tågbyte i Nivå. Slutligen anlände vi till Klampenborg runt 14-tiden och inväntade ett lämpligt häst-och-vagn-ekipage för vidare transport till Bakken.
Efter inköp av åkband begav vi oss raskt mot en gudsföraktande färd med timmerstockar i vatten. Då detta enligt rykten var årets varmaste dag passade det bra med svalkande nedstänk.
Bland åkattraktionerna vi hann med kan nämnas bläckfisken, två berg-och-dal-banor modell fjantigare, radiobilar, spöktåg, safaritåg (i vilket man skulle skjuta på saker och vi båda lyckades med den oerhörda bedriften att skrapa ihop noll poäng), vikingaskepp och tekoppar. Patrick vägrade utmana ödet genom att ge sig på Bakkens antika (1931!) träbergochdalbana medan Frida glatt åkte densamma flera gånger.
Vi besökte även en ”5d cinema” där vi iklädda stereografiska glasögon fick uppleva en upptäcksfärd i ett spökhus ur en spökkatts perspektiv samt en ”naturfilm” som med illa dold folkbildningsambition inflikade illustrationer av människans respektlösa framfart i form av bl.a. tjuvfiske och regnskogsskövlande. Tufft var det hursomhelst, och filmerna lyckades bra med att dölja mediets begränsningar och bibehålla illusionen.
Under dagen var vi även måna om att hinna med lite obligatoriskt glass- och sockervaddsätande:
Framåt kvällen, trötta och med ömma fötter, besökte vi en av nöjesparkens många små krogar – en som hela dagen hade lockat oss med sina ölfatsformade bord. Det var väldigt trevligt, och bland ingredienserna som bidrog till upplevelsen kan nämnas bra service, seriöst manliga ölsejdlar, liveband och många toaletter.
När Fridas föräldrar och barnen gav sig av hemåt stannade vi kvar ett tag på Bakken, men snart bar det av mot Helsingör. Väl där upptäckte vi att det finns en biljardpub mitt emot tåg- och färjeterminalen. Den tycktes vara alldeles lagom för en lugn ölkväll, även om inte alla gäster verkade dela den ambitionen. Bl.a. observerade vi en danska av utländskt påbrå som var väldigt dålig på att skilja på sina egna öl och cigaretter och andras. Vi fick säga till henne när hon helt fräckt försökte ta Fridas cigaretten ur askoppen på vårt bord. Hon blev dock inte stött, utan satte sig tvärtom ned och försökte prata med oss. Efter ett tag insåg hon att vi var svenska, och konstaterade att det var bäst om vi pratade engelska.. eftersom svenska är omöjligt att förstå. Hmm.
Samtalet på engelska gick sådär för henne, och varje gång hon saknade ett ord slog hon ”sitt” glas i bordet och utbrast ”mothafuckah!”.. följt av skratt. Sådär lagom bisarrt.
Sen åkte vi hem.
